Kaisu Lundelin »
In English »
Suomeksi »

I KAISUS ATELJÉ 21.4.2005

Karneval. "Mina målningar har fått komiska element, en lust att uttrycka karnevalstämning. Under arbetet låter jag först tankarna flyta fritt utan kontroll. Jag vill följa med det som rör sig i mitt huvud. Förundras över det som vill komma fram. Först efter ett skede, då undermedvetandet fått strömma fritt, blir jag förnuftig och städar upp i mina målningar. En gång kom jag att tänka på den gamla teorin enligt vilken jorden är en pannkaka. Jag var road av tanken att hamna på pannkakans rand. Jag undrade om jag skulle våga hoppa ut i det okända? En av mina serier heter Vid världens rand. Nuförtiden uttrycker jag mig inte längre lika asketiskt som tidigare. Till kompositionen har kommit karnevalistiska element. Men rummet och i synnerhet det oavslutade rummet samt att hitta färgnyanser är fortfarande betydelsefulla delar av mitt arbete."

Tystnad. "Då jag var yngre fanns det mer dramatik och ångest i mitt måleri. Jag tror att min identitet inte mera är lika låst som då. Jag har förändrats så att jag också hör tystnaden och njuter av enklare saker. Mycket patos intresserar inte. Inom måleriets värld tycker jag speciellt om tystnaden som man kan gå in i. Där är tankarna nästan ordlösa. Att måla är en lång resa, som bekantar mig med mina egna fantasier och utvecklar dem. Ibland räcker resan länge, t.o.m. ett par år."

Skogen och havet. "Naturupplevelser har alltid betytt mycket för mig. Som barn gick jag ofta omkring och studerade den omgivande naturen, samlade blommor och grålav. Det kändes som om jag rört mig i ett trollskt område, ända till folkskolans första klasser trodde jag på älvor. Skogen och havet är för mig fortfarande tystnadens och fridens platser. Å andra sidan är naturen också mycket stark och otyglad som motsats till nutidens rationalism. I mina målningar finns det i allmänhet organiska element. De representerar naturens värld, som jag upplever som viktig och fin."

Mamma. "Som barn var jag antagligen litet blyg och rädd. Emellanåt var jag förstås en livlig vilde, men att titta på allt möjligt och att leva i en fantasivärld kändes som mitt sätt att leva. Mamma var bildkonstlärare, så hemma uppskattades både ny och äldre konst. Däremot stod inte konstnärslivet särskilt högt i kurs. I skolan var hon opartisk. Vad det egna barnet gjorde kommenterade hon inte, varken i klassen eller i hemmet. Det var rätt traumatiskt, för jag har alltid tecknat och målat mycket."

Bråktal. "På förhand är det svårt att säga vilka målningar som förblir en själv nära. Är man nöjd med sitt arbete ännu efter många år? Är kanske förhållandet av de här närstående arbetena ett till tio eller ett till femtio, om man tänker i bråktal? I en flyttning hittade jag gamla målningar från studietiden, av vilka jag hängde upp två på väggen hemma. Den ena betraktar jag med tanken hur jag skulle fortsätta på den idag. Den andra är jag helt nöjd med. De är intressanta arbeten, fastän jag inte målar på samma sätt längre. De hör till gruppen 1:10."

Processen att måla. "Själva processen att måla är den största orsaken till att jag går med på de levnadsvillkor, som bildkonstnärer har i Finland. Jag vill bibehålla processen så ren som möjligt, fastän man då och då känner sig ganska kraftlös. Till all lycka har jag under årens lopp fått uppleva tillräckligt många fina stunder under den här processen. I själva verket upplever jag att det är en gåva att verka som bildkonstnär och inte ett miserabelt öde. Fastän man nog ibland rör sig på gränsen. Men p.g.a. de där fina stunderna är jag färdig att gå med på osäkerhet av alla slag."

Huden. "Bildkonstnären måste avstå från ett ekonomiskt tryggat liv. Samtidigt står också det psykiska välmåendet på spel, eftersom du värderas utgående från dina verk. Målningarna är också alltid så personliga, det är hårt att utsätta sig för en ständing utvärdering. Men det är ju förstås också intressant. Å andra sidan får man skinn på näsan med åren. Man behöver inte ta åt sig av allt i livet."

- intervju Mikki Tapaninen